Africa Appeal

För ungefär en miljon år sedan var jag i Tanzania med min familj. Det var som inget annat. Vi tittar lite:
 
 
Färg på färg på färg på färg. Den röda jorden, doften av värme, den mörkgröna vegetationen och det böljande landskapet som suger sig fast i himlen. En annorlunda verklighet. Mitt bland lejonen vallas det för fulla muggar och barn går i skolan och busar med lärarinnan. Jag känner mig nära och långt bort på samma gång, villig att veta men medveten om att min tolkning färgas av allt jag hittills lärt och inte lärt. Men när solen går upp över landskapet och klockan är fyra på morgonen, då är världen vacker. Då verkar hela universum speglas i vattenpölarna och gräset, och den friska doften av morgon fyller mina lungor.
 
Jag ville fånga lekfullheten, den hos djuren och den hos människorna. Den naturliga, okonstlade, ärliga lekfullhet som bor i ett par elefantbetar smyckade med blommor. Den som plirar i en ung pojkes ögon. Den som finns hos den som hoppar, vem den än är och var den än befinner sig.
 
Pssst... Notera gärna att det hände sig innan mättnads- och kontrasthetsen tog greppet om alla bilder, som ni säkert märker. En liten trip down memory lane till den tiden då saker och ting såg ut lite mer som de såg ut och inte rödare, grönare, ljusare och skarpare.
 
Ciao!

en dag i lissabon

I tisdags var jag och Philip i Lissabon. Vi hade förväntat oss en liten, très gullig kuststad med små gator, små baguetter, små förrätter och havsdoft överallt. Istället möttes vi av en pulserande storstad med oklar stadsplanering, vimsiga turister, moderna butiker och en trött stackars hamn som mest var utsikt över olika industribyggnader. Så utomordentligt fånigt. Men efter viss omvärdering av våra möjligheter (färska sardiner vid strandkanten byttes mot jakt på beyond lyxig och kontemporär heminredning och skamlös folkspaning på soliga torg) satte vi av mot Bairro Alto och Principe Real.Vi tittar lite:
 
Även om staden var smockfull finns den omtalade arkitekturen kvar, och det är gott om hemliga trattorior, katter, rutiga dukar och ostprovningsmöjligheter.
 
 
Mitt i Bairro Altos virrvarr av gator (hur kan en stad sakna centrala punkter? Mon dieu) stannade vi och köpte proviant i form av en frukt vi aldrig sett. Smakade apelsin och paprika. Den som vet vad det är för något vinner en årsförbrukning av stråhattar med broderade, Instagram-vänliga texter. 
 
 
Kaklet i Portugal får mig att allvarligt omvärdera min inredningsstil. Kan man helkakla vardagsrummet?
 
 
Philip var så söt framför en smashing laxrosa vägg att jag tvingade honom att posera lite. Jag tycker att han ser ut som en juicekille här, vilket jag i sig inte vet vad jag tycker om.
 
 
På en gigantisk matmarknad precis vid stadens entré kan man stilla sina behov av salta ostron. Det gjorde jag och livet kändes genast lite lättare.
 
 
Jag bjuder dig vackra blommor, 'cause I'm generous like that. Dessutom känner jag att en liten mjökpall skulle passa i vårt snart helkaklade vardagsrum. Vad tror du om det, Philip? Ellerhur? Philip?
 
 
När vi blev hungriga gick vi till Taberna da Rua das flores. Det är beyond svårt att få tag på vegetariskt i Sao Martinho do Porto så nu gick vi loss på sesamgrönsaker, friterad fårost och okra med dipp. Mycket bra restaurang. Mathilda gillar. 
 
 
Vad gjorde vi innan bao, egentligen? Dessa fluffiga, asiatiska drömmar är en liten, liten bit av himlen. Tro mig.
 
 
När vi kom ut stod solen fortfarande högt på himlen, och vi promenerade gata upp och gata ned tills vi nådde någon typ av stadskärna: Principe Real. Vi insåg följande: Ta spårvagn 28, skippa hamnen, drick krispigt ljusgrönt vin, vinka till portugiser och håll med om att Lissabon är en beyond fantastisk stad, när man kan den.
 
 
Sammanfattningsvis är jag inte övertygad om Lissabons odiskutabla förträfflighet – men alla vacka väggar, söta tanter, goda frukter och oupptäckta språng fulla av pastelarias, restauranger med rutiga dukar och glasstånd får mig att för några sekunder glömma beyond svårnavigerad stadsplanering. Att jag kunde bära mockasandaler i april avgör naturligtvis hela frågan. Lissabon, eu gosto de você. 
 
Missade jag något? Let me know. Nu ska jag snöra på mig springskorna och efter det lagar vi pizza bianco med persika och mozzarella! Bring in the bubbles!
 
So long!

Silver coast snapshots

 
HOME SWEET HOME. Stros på Lissabons dammiga och blåsiga bakgator, way långa vinmiddagar med utsikt över viken i Sao Martinho do Porto där mina föräldrars smått psykadeliska lägenhet ligger, bergsbestigning till en beyond magnifik utkikspunkt 120 meter över huvudet och – naturligtvis – glass en masse. Min favoritkombination är mint och saltkaramell (vad annars?) och tre minuter efter att jag hade knäppt bilden ovan hade hela struten smält. Oh, well – strålande sol och 25 grader gjorde att jag knappast kunde klaga, och jag skuttade i vattnet och plaskade bort glassresterna tillsammans med alla rultiga portigisiska kids istället.
 
Igår satte jag fötterna på svensk mark och undrade för jag vet inte vilken gång i ordningen varför i hela friden jag bor här. Jag bestämde mig därför för att ha helg redan vid två-rycket idag och varvade uppackning med islatte. Ikväll drömmer jag mig tillbaka till vitlöksfrästa hjärtmusslor och hår som fått soltorka. Förbered er på fler bildbomber, för på den här sidan om Spanien finns knappast något värt att föreviga. Skämt åsido, jag har köpt fantastiskt porslin med citroner på som jag såklart vill visa, och så ska vi ju flytta också – men mer om det senare. Nu är det fredag, chiquitas – give up, give in and get out!
 
Adeus!




RSS 2.0