OHYESOHYES

GO GRAPE. Hej, chiquitas. Jag lever! Och jag har det smashing, även om jag saknar (jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men omväxling tycks förnöja så till den milda grad att även den mest inbitna värmefantast kan längta efter vantar och stearinljus) Stockholm på ett sätt som är löjligt svårt att förklara. Kanske har det att göra med att jag redan har ätit pistageglass, macaroons och grissini så många gånger vardera att allt jag egentligen längtar efter är en stor portion blodpudding eller något annat dödstrist.

 

Kankse handlar det bara om att den där svarta ullkappan från Anne Demeulmeester (Delemuster? Damalester? Damaskus? För Guds skull, kvinna - tänk på att människor ska hitta till din webshop) skulle göra sig perfekt i alla temperaturer under 10 grader.

 

Eller 15. Jag är inte den som är den.

 

Nåväl. Who am I fooling - flickor? Jag gillar ju detta, och nu när jag till och med har sällskap tänker jag knappast klaga. Istället ska jag sörpla i mig dessa två grapefrukthalvor, sätta tänderna i Joyce Carol Oates Marilyn Monroe-roman Blonde och blinka mot solen tills jag... Ni vet - hittar på något annat att göra.

 

Om fem dagar (QUÉ? FEM? Om fem dagar slutar mitt sommarlov alltså officiellt och jag förväntas gå och lägga mig på bestämda tider och äta havregrynsgröt varje morgon. Det var... Oväntat) är jag hemma igen.